Forskarna Stefan Wirsenius och Timothy D Searchinger skriver idag i Dagens Nyheter att användningen av biodrivmedel leder till större klimatpåverkan än användandet av fossil bensin och diesel. Resonemanget bygger på att den mark som används till biodrivmedel antingen ska avskogas innan den används eller att redan tidigare avskogad mark förhindras att återbeskogas. Författarna pekar på användandet av olika typer av avfall som en möjlig råvara och i övrigt till elbaserad produktion av vätgas eller elektrobränslen som vägen framåt.
Sverige har idag ca 5,5 miljoner fordon som använder sig av förbränningsmotorn som teknik för sitt transportarbete. Dessa fordon kan inte köras på vare sig el eller vätgas och de har en genomsnittlig livstid på 17 år. Den överväldigande majoriteten av alla fordon som säljs i år kommer att ha samma teknik liksom nästa år och nästa år. Om man vill minska utsläppen från transportsektorn under de närmaste årtiondena måste det finnas lösningar för den befintliga och växande fordonsflottan. Det enda medel som då står till buds är att byta ut det rent fossila drivmedlet, vars utsläpp av fossil koldioxid är väl känt, och använda biodrivmedel med väl dokumenterad koldioxidreducerande förmåga i enlighet med fastställt regelverk. Vilket då resulterar i att frågan då handlar om det den borde handla om, nämligen hur bedöms ett biodrivmedels koldioxidreducerande förmåga.
De biodrivmedel som används i EU idag måste uppfylla de hållbarhetskriterier baserade på vetenskapliga studier som EU har enats om. De kriterierna är under ständig bearbetning och kraven på biodrivmedlen har ändrats och kommer med all sannolikhet att ändras över tid. Allt för att säkerställa att det använda biodrivmedlet har den reducerande förmåga som hävdas. Det arbetet är hela tiden pågående och i det perspektivet är denna studie en av alla studier som belyser ämnet ur ett delvis nytt perspektiv och kommer därmed sannolikt hitta sin plats.
Författarna gör en stor poäng av att el-baserade lösningar antingen i direkt användning eller som en råvara till vätgasproduktion som antingen kan användas direkt eller indirekt via olika typer av elektrobränslen. Resonemanget bygger på att det finns oerhörda mängder av koldioxidneutral elektricitet som inte används till något annat, vilken därmed kan användas till transportlösningar. Det finns inte idag och kommer inte att finnas under överskådlig tid.
Att producera en råvara på en markyta som i en årlig cykel tar in koldioxid från luften och omsätter det i ett biodrivmedel ger en cirkulation av kol som är odiskutabel som princip. Vad frågan gäller är hur stor den är. Att plantera skog på en markyta ger samma cykel men i ett betydligt längre tidsperspektiv. Men även en skog har en cykel. Efter en lång tid minskar skogens förmåga att lagra in kol. Skogen behöver till slut avverkas för att hålla upp produktionsförmågan och då får vi ett stort utsläpp av växthusgaser.
Att som författarna gör dra slutsatsen att den nyligen införda reduktionsplikten ska avskaffas snarast möjligt baserad på denna studie är lika orimligt som kontraproduktivt. Sverige och världen har en stor utmaning framför oss och den främjas inte av kortsiktigt kastande fram och tillbaka mellan olika alternativ.
Hållbara drivmedel i enlighet med de från tid till annan gällande kriterierna kommer att vara en av dellösningarna till lägre utsläpp från växthusgaser från transportsektorn idag, i morgon och under överskådlig tid.